Jag är inne på mitt fjärde år som arbetslös. Med arbetslös menar jag att jag inte blivit anställd. Det börjar att ta på nu.

Just idag känns det extra tungt av någon anledning. Allt kommer på samma gång. Är snart 24 år, bor hemma med mina föräldrar, har inga pengar. Har ingenting. Ska jag vara ärlig så är inte mina föräldrar det bästa stödet man kan hitta heller. Farsan är för inskränkt för att inse hur det ser ut idag. Morsan är.. ingen hjälp alls helt enkelt. Tyvärr.

Är rätt trött på folk som ska lägga sig i. Det är en otrolig skamkänsla att berätta för någon man inte prata med på ett halvår att man fortfarande bor hemma med mamma och pappa och inte har något jobb. Då sätter det igång.. ”Vad söker du för jobb då? Söker du många jobb? Vad har ju jobbat med innan? Vad pluggade du på gymnasiet?” Jaa du. Man kan ju fundera över varför de ställer sånna frågor.. är det för att trycka ner mig mer? För inte fan är det för att de försöker hjälpa mig iaf. Frågorna leder inte till något annat, nämnligen.

Det känns så tydligt att folk ser ner på en, för att man bor hemma och är arbetslös. Inte tar sig nånvart. Det är inte alla som förstår vilken tur de har. De vänner jag har som är arbetslösa har det exakt som mig. De söker och söker och får inte ens ett nej. Problemet är att de har flyttat hemifrån (efter att de gått till arbetsförmedlingen och fått pengar av Soc) och hamnar i problem med Alfa osv för att de inte jobbar tillräckligt.

Andra har fått jobb direkt. Genom kontakter främst; pappa kanske äger något, man har en arbetsförberedande utbildning, känner någon nånstans. Medans andra har ”tur”. Men inte uppskattar den ”turen”.

Har försökt att hålla den goda andan uppe, men det som hänt de senaste veckorna är nog kulmen. Att ringa och kalla in mig och sen inte höra av sig igen. Fult som fan. Har försökt att höra av mig idag igen, men inget svar. Vilket på något sätt känna skönt, för det börjar bli pinsamt det här. Jag har ju gjort allt jag kan och kan inget annat är att vänta på något jag vet inte kommer hända.

Det känns som att alla andra växer upp och jag ser på.